Jag straffar mig själv för att bli av med den inre smärtan.
Ångesten.
Jag skadar mig själv genom att misshandla min kropp.
Det bedövar mig för stunden.
Men sedan är jag tillbaka till den hemska verkligheten.
Verkligheten som jag inte vill leva i.
Varför håller jag mig kvar?
Eller är det livet som håller kvar mig?
