Liv

Jag drog ett djupt andetag och fylldes med liv.

Något som jag inte känt på evigheter.

Kanske det äntligen skall vända nu. 

Kanske skall jag få tillbaka meningen med att leva.

Kanske är det livet som börjar nu.

Kanske är det äntligen min tur att få livet tillbaka.

Kanske, ja det är just det som är frågan....

Sanna lögner

Jag vill bara segla iväg. Från allt.

Bara få lämna livet bakom sig.

Tysta skrik.

Tomma andetag.

Torra tårar.

Osynliga ärr.

Sorgligt leende.

Så lever jag, i en stor lögn.

Ingen vet egentligen vad jag känner.

Jag håller krampaktigt kvar i min mask. Ingen får se mitt sanna jag.

Jag har bekommit en mästare på att få omvärlden tro det jag vill att dom skall tro.

Att min lögn är sann.

Hatar livet

Jag orkar ingen ting. Exploderar för minsta lilla grej. Har lust att bara lägga mig ner och dö.

FAN!

Inget är roligt längre. Inte ens det som jag brukar älska. Hatar alla och allt.

Det är så jävla nära nu. Lättaste vägen är den förbjudna.

Egoistiskt att ta sitt liv säger dom som lever. Men för den som gör det finns verkligen ingen annan utväg. Man har fanemej testat allt. Men vad fan skall man göra när man blir groteskt torterad hela tiden.

Så känns livet för mig. Det hade verkligen varit så mycket lättar om man blivit tillfångatagen och torterad. Då kan folk åtminstone förstått. Men nu fattar ingen.

Tänk på din dotter säger folk. Men jag orkar för helvete inte tänka på henne, orkar inte med ungen.

Satan vilken skit förälder man är. Kan inte äns känna glädje för sitt barn. Utan bara känna sig fången och dömd till ett liv i helvetet.