Jag orkar ingen ting. Exploderar för minsta lilla grej. Har lust att bara lägga mig ner och dö.
FAN!
Inget är roligt längre. Inte ens det som jag brukar älska. Hatar alla och allt.
Det är så jävla nära nu. Lättaste vägen är den förbjudna.
Egoistiskt att ta sitt liv säger dom som lever. Men för den som gör det finns verkligen ingen annan utväg. Man har fanemej testat allt. Men vad fan skall man göra när man blir groteskt torterad hela tiden.
Så känns livet för mig. Det hade verkligen varit så mycket lättar om man blivit tillfångatagen och torterad. Då kan folk åtminstone förstått. Men nu fattar ingen.
Tänk på din dotter säger folk. Men jag orkar för helvete inte tänka på henne, orkar inte med ungen.
Satan vilken skit förälder man är. Kan inte äns känna glädje för sitt barn. Utan bara känna sig fången och dömd till ett liv i helvetet.
