Jag skriker att få bli lämnad ifred.
Blir kvävd av er.
Jag sover bort tiden så den skall gå snabbare.
Enda sättet att få vara ifred.
Önskan att få sova för alltid finns ändå där någonstans.
Bara vara för mig själv.
Att hinna andas. Utan alla runt omkring som skall ha hjälp.
Jag har lust att skrika att jag vill inte ha er i mitt liv längre.
Jag vill inte ha någon att ta ansvar för.
Jag har nog med mig själv.
Men ändå, så blir det ännu en att ta ansvar för.
Jag orkar inte.
Jag sträcker mig efter friheten.
Men den finns inte längre där.
Ler och säger att jag gärna hjälper till.
Men inombords ekar mitt skrik.
Försvinn ur mitt liv.
